”Smugglarna är alltid svårast att hinna upp”

Några personer simmar från den mexikanska sidan av Rio Grande den korta biten mot den amerikanska.
Då kommer gränspolisens båt, ljudligt och i hög fart. De illegala invandrarna vänder.
Den här katt- och råttaleken pågår dygnet runt. Det är här Donald Trump vill bygga sin famösa mur för att stoppa invandrarna.

ROMA-FALFURRIAS-BROWNSVILLE, TEXAS.

Dagens tryckande värme dallrar fortfarande i luften när solen är på väg ner. Jag tittar mot den ringlande floden nedanför mig från en utsiktsplats bara något hundratal meter från den vita gränsbron mellan Roma i USA och staden Miguel Aleman i Mexiko.
På den mexikanska sidan är gränsen en öppen svag sluttning där det står ett tiotal bilar med människor som sitter på marken eller ligger i vattenbrynet. På vår sida är strandkanten täckt av gröna buskar och träd, en smal grusväg och sedan en brant sluttning.

Gränsen mot Mexiko är 320 mil

Floden är inte mer än maximalt 50 meter bred. Här är den inte särskilt djup heller. Man behöver inte kunna simma många meter för att ta sig över från den relativa fattigdomen på andra sidan till det rika USA med en BNP per capita som är fyra gånger högre än Mexikos.

Det är en vacker syn med floden, en omfattande grönska och deltat som stäcker sig mil bort i solnedgången. Men stämningen är allt annat än idyllisk.

Vi får sällskap på utsiktspunkten av fem män i gröna uniformer från Border Patrol, den myndighet som ska stoppa de illegala invandrarna från att nå USA. Samtidigt kör en av deras vita och grön fyrhjulsdrivna bilar fram på grusvägen.

Ytterligare två träskbåtar dundrar fram längs den amerikanska sidan av floden och lägger sig intill en liten ö mitt i floden.
– Så fort det blir mörkt börjar de komma över, berättar en av Border Patrol-killarna. I några av bilarna som står där har de gömt gummiflottar som de använder. Vi griper så många vi kan men en del kommer undan.

Han rycker lite resignerat på axlarna.
– Det här pågår timme efter timme, dag efter dag. Året runt. Vi gör vad vi kan.

Den här korta sträckan i Roma är bara en av ett otal platser längs USA:s 320 mil långa gräns mot Mexiko där illegala flyktingar försöker ta sig över.
Precis som med flyktingarna som tar sig till Europa är det här en lukrativ affärsverksamhet. Den som försöker ta sig över på egen hand har små chanser att lyckas. Alla anlitar smugglare. Här kallas de ”coyotes” efter prärievargen som lever i den ogästvänliga terrängen.

rbino Martinez, sheriff i Brooks County säger att normalpriset ligger på mellan 5 000 och 10 000 dollar beroende på hur mycket ”service” som ingår.

Flyktingarna får hjälp att ta sig över floden Rio Grande som längs långa sträckor utgår gränsen mellan länderna. På andra sidan får de ligga lågt i så kallade safe houses under några dagar innan den farligaste delen av resan börjar. Det är att ta sig från de allra sydligaste delarna av Texas förbi polisens andra försvarslinje.

På håll ser det ut som en litet vitt luftskepp som svävar någon kilometer upp i luften. Polisen kallar den the blimp. Det finns flera sådana längs gränsen i södra Texas.
I själva verket är det en underrättelsecentral som förmedlar bilder över all gångtrafik i hela området. Här kan polisen se hur folkströmmarna rör sig och skicka patrullbilar för att skära av flyktingarna.

När vi kör på Highway 281, en av få motorvägar som går norrut tar det stopp knappa två mil söder om staden Falfurrias. Här har Border Patrol en andra gräns i form av en check-point där alla bilar stoppas. Det är inte bara flyktingar man letar efter utan även knark. En hund sniffar på alla bilar. En stor röntgen ser om det finns några människor gömda i lastbilar.
– Det händer att folk gömmer sig i lastbilar utan att chaufförerna vet om det, säger Martinez.

Smugglarna känner givetvis till kontrollplatsen så de försöker på olika sätt köra runt den eller släpper imigranterna en bit innan och guidar dem till fots. Det är den mest riskfyllda delen av resan.

Vår termometer visar på 99 grader farenheit, nästan 38 grader. Solen steker ner från en klarblå himmel. Det finns nästan ingen vind.
När jag tittar ut över terrängen består den av kaktusar, låga träd och en tät undervegetation som texasborna kallar ”brush”, som slingrar sig runt benen när man går genom den. Marken är sandig, mjuk och tung att gå i.

Att under dessa förhållanden till fots vandra i flera dagar för att nå bortom de 16 mil då Border Patrol inte längre har rätt att gripa flyktingar, är förenat med livsfara.

I sitt lufkonditionerade kontor på County Road i Falfurrias berättar Urbino Martinez att de hittills i år plockat upp 44 döda människor.
– En liten ökning jämfört med de senaste två åren. Jag vet inte om det är många som känner att ”nu är det sista chansen innan Trump bygger sin mur” eller om det finns andra orsaker. Den som inte är utrustad med tillräckligt mycket vatten klarar inte ens 24 timmar i terrängen innan de drabbas av vätskebrist. Sedan är döden inte långt borta.

Det är hans poliskårs ansvar att hämta upp de döda och skicka dem till en rättsmedicinsk anstalt i Laredo för identifikation.
– Hittar vi kropparna inom 48 timmar finns det en chans att de går att identifiera. Har det gått längre än så är deras ansikte borta, uppätna av djur.
Han slår ut med händerna i en uppgiven gest. Utanför cirklar gamar i luften.

Sedan 2009 har 500 invandrare dött i ödemarken bara här i Brooks County.
Ändå fortsätter tiotusentals människor att ta den här risken för ett bättre liv i USA eller för att smuggla knark. Majoriteten klarar sig trots allt.
– De verkar planera sin resa ungefär som vi planerar en semestertripp, säger Martinez. De är inte rädda för att dö. De är övertygade om att de kommer att lyckas. De ringer sina anhöriga i USA och säger att vi ses om fem dagar. Har de inte kommit fram efter tio så börjar familjen hör av sig.

Det handlar inte längre om främst mexikaner. Många är från övriga Centralamerika men också från Mellanöstern och Asien. Den här vägen är enda sättet för majoriteten att ta sig in i USA som är skyddat av stora hav på två sidor.

Urbino Martinez lutar sig bakåt i stolen.
– Senaste 5-6 åren har vi sett en kraftig ökning av antalet nationaliteter. Med tanke på terrorhotet är det givetvis mycket otillfredsställande att så många slinker igenom. Vi har ingen aning om vilka dessa människor är.

i får åka ut med konstapel Ronaldo Gutierrez på hans eftermiddagspass. En 64-årig man som likt de flesta amerikanska poliser jobbar ensam i sin bil.

Första stoppet är ett motell där flyktingar ofta gömmer sig. Smugglare hyr ett rum som de sedan lämnar olåst så att de illegala kan ta sig in.
Rolando berättar hur en storbeställning av pizza på dålig engelska en gång gjorde att polisen kunde girpa ett tiotal personer i ett av rummen. I dag är det dock lugnt.

Istället åker han in på rastplatsen söder om Falfurrias. Vi kliver ur patrullbilen och går till fots mellan träden och genom det höga gräset. Rolando pekar på ett ställe där gräset är tillplattat.
– Här har de gömt sig, säger han. Ofta ligger de och trycker här dagtid. Kommer vi på dem reser de sig upp och springer åt olika håll. Smugglarna är alltid svårast att hinna ikapp. De är vältränade och kan springa hur länge som helst.

Vi stöter på rastplatsvakten Joe som brukar larma polisen när han misstänker att illegala invandrare gömmer sig där.
– Men det är som att stoppa fingret i en läckande damm. Flödet kommer aldrig att ta slut. Jag tycker egentligen synd om dem men jag är tvungen att rapportera dem.

elefonen ringer gång på gång medan vi sitter på Eddie Canalas ruffiga kontor på East Miller Road i Falfurrias. I ett ensamt och enkelt tegelhus driver han South Texas Human Rights Center. Det är ofta till honom som förtvivlade anhöriga vänder sig.

I telefonen växlar han mellan spanska och engelska. Han ställer samma frågor varje gång.
När försvann han? Vet ni var han försvann? Vet ni namnet på hans coyote (smugglare)? Blev han upptäckt av Border Patrol? Tjocka buntar med papper över försvunna flyktingar ligger på ett av de två skrivborden i det stora rummet.

Canalas får in 100-140 fall i månaden.
– I ungefär hälften av fallen har de gripits av Border Patrol. Då blir de per automatik deporterade tillbaka till Mexiko eller det land som de kommer ifrån. De övriga kan ha gått ett tragiskt öde till mötes.

Det knackar på dörren och tre personer kliver in. En äldre kvinna och två yngre män. De har kommit ända från Missouri för att försöka få klarhet i vad som hänt den äldre kvinnans son, 44-årige Javier Omanza.
Sista gången hon pratade med honom befann han sig i ett safe house på den amerikanska sidan gränsen och väntade på att ta sig vidare. Det var den 10 juli. Sedan dess har hon inte fått något livstecken.

Eddie Canalas min blir bekymrad. När det gått så lång tid är det extremt ovanligt att personen hittas i livet såvida han eller hon inte gripits och fängslats av Border Patrol. Han säger till familjen att enda sättet att få reda på om sonen befinner sig bland de oidentifierade kropparna i Laredo är att de lämnar dna-prov.

Under tiden berättar Gloria Ortiz om sin son. Han har bott i över 20 år i Missouri där han också hade fru och fyra barn. Men en dag blev han stoppad när han körde från svartjobbet som byggarbetare. När han inte kunde visa papper på att han hade rätt att bo i USA blev han gripen och deporterad tillbaka till Mexiko. Hans barn fick stanna eftersom de är födda i USA och amerikanska medborgare. Det var tredje gången han blev deporterad från USA.

Hon visar ett A4-papper med ett foto av honom som polisen tog samma dag som han deporterades, den 16 februari i år. Och i juli försökte han att åter ta sig till USA. Men kom aldrig fram.
– Han hade gått över gränsen fler gånger tidigare men den här gången var det någonting som gick fel.

Gloria tar fram en näsduk och torkar sig i ögonen. Hon förstår att hon förmodligen aldrig kommer att få se sin älskade son igen.

Canalas har fyllt i alla papper och topsar Gloria på insidan av kinden medan halvbrodern Enrique och hans svåger sitter tysta med nedböjda huvuden. Därefter är det Enriques tur att få lämna dna-prov. Det kan ta 6-8 månader innan de får besked om det blivit någon träff.
– För många anhöriga är det här enda sättet att få visshet och ro.

en vissa får aldrig någon hjälp. De döda som hittas är bara toppen på ett isberg. De har ofta själva larmat om hjälp eller blivit upptäckta av gränsvakterna och flytt vilket gör att man kan sätta in sökpatruller. Urbino Martinez uppskattar att det är minst lika många döda till som de officiella dödstalen.

Att hjälpa anhöriga att hitta sina försvunna ser Eddie Canalas som sin viktigaste uppgift. Anhöriga vågar sällan vända sig till polisen eller andra myndigheter. Han som frivilligorganisation har andra möjligheter.

Men han försöker rädda liv också. Vi åker ut i hans 4-hjulsdrivna pick-up efter att Canalas först lastat flaket fullt med fyraliters vattendunkar. På vägen stannar vi till vid det lokala postkontoret där han postar kuverten med de två dna-proverna. Snabbt kommer vi ut i ödemarken där grusvägar förbinder de olika ranchernas vildmark..

Snart ser vi en vit flagga fladdra i kvällsvinden. När vi närmar oss står en stor blå tunna under med texten Agua i gula bokstäver. Eddie lyfter på locket och konstaterar att bara en av sex dunkar som han satte ut för en vecka sedan finns kvar plus en som är till hälften urdrucken.

Han pekar på det höga gräset bakom vattentunnan där en stig gömmer sig om man tittar noga.
– Här är ett stråk som invandrarna använder nattetid. Men utan vatten överlever de inte. Ofta bär de med sig alldeles för lite för de 2-5 dagar som de tvingas fotvandra.

Eddie Canalas har liknande ”vattenkontroller” utplacerade på över hundra ställen i Brooks County. När vi vittjar nästa tunna stannar en om möjligt ännu större pick-up med rutan nere. Rangeägaren Gilbert Arrevalo tycker är vattenstationerna är bra men är mycket irriterad över de illegala som invaderar hans range nattetid.
– De förstör en massa. Bryter sönder vattenrör och stängsel. De kostar mig en massa pengar. Jag har hundar som jagar dem. Det är enda sättet att bli av med dem.

Ändå har han förståelse för att människor flyr. Arrevalo drar i sin imponerade valrossmustasch.
– Enda sättet att få stopp på strömmen är att den mexikanska regeringen ser till att skapa jobb åt sina egna medborgare.

v dem vi träffar som arbetar med flyktingproblematiken är det inte många som tror på Trumps idé om att bygga en tio meter hög mur längs hela gränsen mot Mexiko.
– Det är helt enkelt inte görbart, menar Urbino Martinez. Det vore mycket bättre att lägga de enorma summor det skulle kosta på fler ”boots on the ground”.

Men det är inte svårt att hitta människor som stöttar Trumps idé. Sumara Salinas har haft en möbel- och presentbutik i Falfurrias i över 20 år. En låg byggnad som numera har ett begränsat utbud. I ett avskalat showroom står några sängar, en soffa och några bord.
– Vi har inte längre råd att ha ett stort sortiment hemma, berättar hon. De flesta möbler tar vi bara hem på beställning. Förr hade vi en omsättning på över en miljon dollar om året. Nu när oljeindustrin här har lagt ner är jag glad om vi kommer över 200 000. Folk har inga jobb här i stan och inga pengar att handla för. Jag kan inte betala min son lön längre.

Sonen Adriel står bredvid och ler besvärat.
– Jag får gå till mamma och be om pengar.

Trumps förslag om en mur är hon helt för.
– Någonting måste vi göra för att få stopp på den illegala invandringen. Varje dag kommer hundratals illegala invandrare hit.

Hon pekar mot asfaltsplätten utanför butiken.
– De kommer 30 personer i en bil och alla springer åt olika håll för att försvåra för polisen att gripa dem. Så här kan det inte fortsätta. Vi har inte råd att livnära alla dessa människor.

Ett par stora, guldfärgade örhängen dinglar från örsnibbarna.
– Vinner inte Trump valet så är vi i trubbel, säger hon och Adriel nickar instämmande.
–  Med Hillary Clinton vid makten blir det katastrof. Då säljer vi och flyttar utomlands.

rump vill bygga en mur. En som han säger ”stor, hög, underbar mur med sensorer både på och under marken”. Han nämner aldrig att det redan finns en mur längs vissa delar av gränsen. Särskilt påtaglig är den på sträckan mellan McAllen och Brownsville i södra Texas. När vi kör längs landväg 281 följer muren oss på höger sida längs långa partier av sträckan.

Den fortsätter till och med inne i centrala Brownsville där den bland annat går genom parken Alice Wilson Memorial Park. Den består av kraftiga, bruna stålstolpar, cirka sex meter höga. Man kan se igenom men på den sidan som vetter mot Mexiko sitter stålplattor som gör det omöjligt att få fäste.

En bil stannar för rött och en mamma kliver ut med sin dotter för att visa henne muren och Mexiko på andra sidan. Floden Rio Grande utgör en naturlig gräns. Här är den inte mer än 25-30 meter bred. En bit bort innanför stängslet står en bil från Border Patrol.
– Jag är inte säker på att en mur stoppar folk men kanske kan den i alla fall minska den illegala invandringen, säger Norma Migia som visat sin 3-åriga dotter Olivia gränsen.

Familjen är republikaner och Norma tänker rösta på Trump även om hon inte verkar överdrivet entusiastisk.

Trots de över hundra mil mur som redan finns och den omfattande elektroniska övervakningen så fortsätter tiotusentals illegala invandrare att ta sig in i USA varje år.

Enda sättet att stoppa dem vore att likt Berlinmuren under kalla kriget upprätta vakttorn och ge order om att skjuta för att döda. Så långt är nog inte ens Trump beredd att gå.

Text

Wolfgang Hansson

Foto

Jerker Ivarsson