15 000 hus övergavs –
i dag är de osäljbara
John Rceccycky pekar tvärs över gatan mot ett hus som har plankor spikade framför fönstren. På marken utanför ligger trasiga, brända brädor och säckar med sopor.
Sen vänder han och pekar åt andra hållet mot ett annat övergivet hus.
– Jag hatar att se eländet men framförallt gör det nästan omöjligt för mig att sälja mitt hus.
CLEVELAND, OHIO.
Stående i bar överkropp i förmiddagssolen nickar han mot ett välhållet hus med grå fasad på andra sidan gatan. Dotterns hus som hon försökt sälja en längre tid.
– Det är omöjligt. Det hon begär är flera hundratusen under det hon själv betalade. Ändå är det ingen som lägger några bud.
John rycker på axlarna och den stora magen gungar till.
Han kan själv inte flytta. Han är fånge i sitt eget hus.
– Kunde jag sälja skulle jag nog flytta till ett annat område. Stadens service här har bara blivit sämre med åren.
• I spåren av oljekrisen på 70-talet hamnade bilindustrin i kris, då populariteten ökade för utländska bilmärken – som var billigare och bränslesnålare.
• Sedan dess har antalet arbetstillfällen i orter med stålindustri,bilfabriker och underleverantörer undan för undan försvunnit.
• Cleveland, Toledo och Detroit krymper mest, enligt de senaste siffrorna från US Cencus bureau (USA:s statistikmyndighet). Mellan 2010 och 2014 krympte Detroit med 4,7 procent, Cleveland med 1,8 och Toledo med 2,2 procent.
• Enligt uppgifter från samma statistikmyndighet lever mer än var tredje invånare – 35,4 procent – i Cleveland i fattigdom och allt färre tjänar tillräckligt för att ha råd med en bostad. Antalet hemlösa ökade med 6 procent under 2014, och uppgår idag till 4 200 personer.
Förmodligen är det ingen slump att Donald Trump har ett starkt stöd i drabbade krisstäder som Cleveland som är det av det så kallade Rostbältet, gamla industristäder där företagen slagit igen eller flyttat. Men Tony Brancatelli menar att presidentkandidaten är ”förvirrad”.
– Vi kan inte konkurrera med låglöneländerna om de enkla fabriksjobben. Vi måste anpassa oss efter den globala marknaden och rikta in oss på de jobb som kräver mer yrkeskunskaper och utbildning. Det är den förvandlingen som vi hittills till stor del misslyckats med. Den stålfabrik vi har kvar är en av de modernaste i världen men den har också mycket färre anställda än de gamla.
Klyftorna är nästan smärtsamt påträngande i staden som räknas som en av dem i USA där nöden är som allra störst. Precis innan vi kör in i East Cleveland passerar vi universitetsområdet där husen ser perfekt skötta ut, gatan kantas av mysiga caféer och restauranger. Här är fastighetspriserna höga.
Vi åker under en järnvägsviadukt. På andra sidan är verkligheten en helt annan. Vår följeslagare Jim Rokakis sparar inte på krutet när han beskriver förödelsen som breder ut sig inför våra ögon.
– Det är som att plötsligt hamna i krigets Aleppo där inte ett enda hus är helt, säger han och tittar ut över ruttnande madrasser och sönderslagna toastolar. Enda skillnaden är att det inte faller några bomber här.
– De som tvingas bo kvar i områden med en massa övergivna fastigheter är de verkliga offren. De som lämnade sina hem har åtminstone kunnat starta sina liv på nytt.
Rokakis var tidigare ekonomichef i Cleveland men leder i dag en organisation som jagar pengar för att riva hus.
De som tvingas bo kvar i områden med en massa övergivna fastigheter är de verkliga offren. De som lämnade sina hem har åtminstone kunnat starta sina liv på nytt. Jim Rokakis, tidigare finansminister i Cleveland
inanskrisen var egentligen bara sista spiken i kistan. Delar av Cleveland hade problem även innan dess. När stålfabrikerna och textilindustrierna lades ner en efter en tvingades folk att flytta. Det fanns inga jobb. Bara på de senaste tio åren har Cleveland förlorat 18 procent av sin befolkning. Över en längre period har stan gått från 900 000 invånare till 380 000.
Bevisen för detta finns överallt, bland annat i form av öde fabriksbyggnader. Vi parkerar bilen uppe på trottoaren utanför Victoreens före detta fabrik i de östra delarna av Cleveland och kliver via några stenhögar in på det stora men numera övervuxna fabriksområdet. Vi går genom snår och buskage som slingrar sig runt fötter och smalben. Inte många av fönstren är fortfarande hela. Jag hittar en pärm med gulnade arbetsordrar på golvet. Fabriken är strippad på allt av värde. Det som inte företaget skeppade ut har för länge sedan tagits hand om av plundrare.
Hissarna är borta ur sina schakt som gapar tomma och utgör livsfarliga hål genom alla våningsplanen. De spruckna golvplattorna är lösa och knastrar som glassplitter under fotsulorna. Genom några av de trasiga rutorna ser jag Clevelands skyline resa sig en bit bort.
Den övergivna fabriken ligger nära centrum men ändå är det ingen som tycker det är mödan värt att riva den bruna tegelbyggnaden för att ge plats åt nya industrier eller bostäder. Stackarna som bor tvärsöver gatan tvingas istället stå ut med det öde jätterucklet som konstant utsikt. Vilket inte precis höjer värdet på deras hus.
Om någon lämnar ett hus kl 13 så är plundrarna där en kvart senare för att strippa det på elledningar, avloppsrör, koppar och annat av värde. Det är en mycket lönsam industri. Anita Gardner, boende i Mount Pleasant.
i besöker Anita Gardner i det svarta förorten Mount Pleasant, en av de som drabbats värst av bostads- och finanskrisen. Hon plockar fram två stora kartonger där fastigheter som är på väg att förfalla är noga registrerade och dokumenterade med foton.
– Mount Pleasant brukade vara ett välbärgat medelklassområde, berättar Anita samtidigt som hon försöker hålla ordning på barnbarnet Mason, 3 år.
– Alla här jobbade på Ford, Chrysler eller någon annan av bilfabrikerna. Vi tjänade bra. Själv jobbade jag 31 år på TRW som tillverkade krockkuddar och andra bildelar. Ända till de la ner sina 13 fabriker en efter en och flyttade en del av dem till Mexiko.
När vi åker runt i området kan vi ana hur vackra husen en gång varit. En del är fortfarande praktfulla men majoriteten befinner sig i olika stadier av förfall. Anita försöker få husägarna att reparera husen innan det är för sent. När det inte går försöker hon övertala dem att flytta och ge huset till stadens så kallade Landbank. En stiftelse som med statligt stöd kan riva husen eller renovera dem. Allt för att området inte ska fortsätta förfalla.
Anita ger en snabb exposé av vad som brukar hända ifall ägarna bara lämnar husen och sticker, vilket är vanligt eftersom skulderna följer fastigheten och inte personen. Att bara dra är ett sätt att bli skuldfri.
– Om någon lämnar ett hus kl 13 så är plundrarna där en kvart senare för att strippa det på elledningar, avloppsrör, koppar och annat av värde. Det är en mycket lönsam industri.
När det väl hänt sätter stan upp plywoodskivor för fönster och dörrar för att undvika ytterligare förstörelse. De övergivna husen förfular stadsbilden och bidrar till att sänka fastighetspriserna för alla i området. Ett plundrat hus går att köpa för allt från 500 dollar och sällan mer än 2 000 dollar. Köparna fixar upp dem hjälpligt och hyr ut dem, inte sällan till de sociala myndigheterna som behöver placera folk som inte kan betala några höga hyror.
Förfallet är bara ett av problemen. De övergivna husen drar till sig knarkare och kriminella. Skolorna försämras och barnfamiljerna flyttar ut. En ond cirkel som det är nästan omöjligt att ta sig ur.
i stannar till på en av gatorna som en gång kantats av pampiga villor. Rose Taylor sitter i en vadderad fåtölj på sin veranda och lyssnar på hög musik från en liten högtalare på bordet. Hennes hus har sett sina bästa dagar men in jämförelse med de två husen bredvid henne är det valhållet.
Verandan på huset till vänster saknar många av sina brädor. Gången mellan husen är full av sopor och bråte. Till höger har Rose en grön gräsplätt, ett bevis på att där stått ett hus som redan rivits. Intill det en brun husfasad där färgen flagnar och fönstren på nedervåningen är täckta av plankor.
– På nätterna kommer ofta folk och dumpar skräp på gräsplätten, berättar hon.
Rose är förtvivlad men vet inte vad hon ska göra.
– Jag vet att jag inte får i närheten av vad jag betalat ifall jag försöker sälja mitt hus. Det är inte så kul men jag är tvungen att bo kvar. Annars förlorar jag allt kapital som jag har bundet i huset.
Hon tar upp ett grönt cigarettpaket ur sin handväska och börjar dra ivriga bloss. Rose hoppas att presidentvalet i höst ska leda till någon slags förändring.
– Hillary är en stark kvinna som vet vad hon gör. Hon styr som en man.
Liksom de flesta svarta har hon inte mycket till övers för Donald Trump.
– Det skulle förmodligen inte ta fem minuter innan vi hamnar i krig om han blir president, säger hon och blåser ut rök. Han har ju ingen erfarenhet från att styra ett land. Han har inte en aning om vad han ska göra.
Jag mår illa när jag tänker på hur Trump tjänade pengar på andras olycka och nu försöker framställa sig som rätt man för att lösa problemen. Jik Rokakis, tidigare finansminister i Cleveland
Trumps stöd bland de svarta är så lågt som två procent.
I dag anklagar Trump företagen som flyttar sina fabriker från Cleveland och andra orter i Ohio till låglöneländer. Men när husbubblan brast gav han kurser i hur man kunde tjäna pengar på huskrisen genom att köpa upp billiga fastigheter och hyra ut dem. Något som ytterligare bidrog till att fördjupa krisen.
– Jag mår illa när jag tänker på hur Trump tjänade pengar på andras olycka och nu försöker framställa sig som rätt man för att lösa problemen, säger Rokakis.
