”Kanske har jag råd att köpa en bil nu”
Med sonen Alexander i knäet räknar Crystal Thompson upp allt hon inte hade råd att göra innan Seattle som första stad höjde minimilönen till 15 dollar i timmen.
Ingen bio, inga restaurangbesök, Ingen bil.
– Nu kan jag till och med spara. Kanske har jag råd att köpa en bil nästa år, berättar hon med drömmande blick.
SEATTLE, WASHINGTON.
35-åriga Thompson jobbar på en av Dominos pizzas många butiker i Seattle. När hon började för sju år sedan tjänade hon åtta dollar i timmen. I dag tjänar hon 13 och från första januari höjs hennes lön till 15 dollar i timmen.
• Detta har gått hand i hand med att löneutvecklingen för det som kallas den amerikanska medelklassen stagnerat, medan de rikaste – ”The top 1 percent” – har blivit ofattbart mycket rikare.
– Arbetsgivaren har inte gett mig en enda lönehöjning frivilligt under alla år. Varenda höjning beror på att den lagstadgade minimilönen ökat.
Men hon har fått kämpa för den. Precis som många andra av låglönejobbarna i Seattle.
Tre gånger har Crystal Thompson strejkat de senaste åren trots att det inte ens finns en fackförening på hennes jobb.
– Jag var väldigt rädda för att få sparken. Men sedan fick jag veta att jag hade rätt att strejka. Att de kunde bli stämda om de sparkade mig.
Strejkerna var ett sätt att övertyga både företagen och beslutsfattarna i Seattle att det inte var rimligt att jobba för en minimilön på åtta dollar i timmen när hyror, matpriser och andra levnadsomkostnader hela tiden ökade.
Rörelsen för att höja minimilönen till 15 dollar i timmen (cirka 120 kronor) finns över hela USA. Men Seattle var först med att lagstifta om den nya minimilönen.
Eftersom det torts allt handlar om nästan en fördubbling av lönen så genomförs den successivt. I januari höjdes lönerna till 13 dollar. Vid årsskiftet ökar de med två dollar till för företag som har fler än 500 anställda. Där ingår en rad snabbmatskedjor som McDonalds, Subway, Starbucks och pizzakedjan Dominos.
– För några år sedan hade en lön på 15 dollar i timmen varit otänkbar, säger David Rolf, ledare för fackföreningen SEIU 775 i Seattle. Tack vare opinionsbildning och starkt stöd från allmänheten lyckades vi övertyga politikerna om att en person som jobbar heltid måste kunna leva på sin lön.
Lägstalönerna i USA har stått stilla i över 20 år. För många amerikaner har det inneburit en ständigt sänkt levandsstandard.
– Tidigare var majoriteten av amerikaner del av medelklassen. USA hade den största medelklassen i världen. Idag ligger vi på plats 27.
David Rolf tar en klunk kaffe ur sin pappersmugg på fiket Dirty Coffee på 1st Avenue i centrala Seattle. Kavajen han bär är stålgrå men ögonen intensiva när han försöker beskriva hur det gått utför och klyftorna bara ökat.
– Hälften av USA:s löntagare tjänar 17 dollar i timmen eller mindre. 25 procent tjänar tio dollar eller mindre. För väldigt många amerikaner existerar den amerikanska drömmen inte längre. Många klarar knappt att hålla huvudet över vattenytan. Många måste skuldsätta sig för att överleva och för att ha råd att skicka sina barn till college.
Stora internationella företag som McDonalds försöker sprida sin affärsmodell från USA till Europa med slavkontrakt som ger noll garanterade arbetstimmar i veckan och nedpressade löner. En form av social dumpning. David Rolf, fackföreningsledare.
Att höja minimilönen är ett sätt att försöka ändra på det. Men att göra det på federal nivå är nästan omöjligt. Republikanerna i kongressen skulle sätta stopp för det. Därför försöker fackföreningar och aktivister att få igenom 15 dollar i timmen lokalt i sin stad eller delstat.
Efter Seattle har städer som Washington DC och Boston följt efter. Kalifornien och New York är delstater som lagstiftat om den nya minimilönen. Men på många andra håll i USA går det trögt.
– Arbetsgivarna gör allt för att stoppa fackligt engagemang hos sina anställda och hålla lönerna nere, säger David Rolf.
I Seattle har det dock gått förvånansvärt snabbt. Rörelsen för höjd minimilön drog igång 2012 och bara ett år senare röstade de lokala politikerna enhälligt igenom 15 dollar i timmen.
– Rörelsen blir hela tiden starkare. Demokratiska partiet har numera på sin politiska plattform att höja till 15 dollar. Att det blev just 15 dollar var mest en slump. Det finns inget som säger att just den summan gör att man kan leva på sin lön.
Jag berättar för David Rolf om diskussionen i Sverige om att sänka ingångslönerna till enkla jobb för att på så sätt skapa fler arbetstillfällen. Han blir upprörd när han får höra det.
– Ni måste verkligen se upp. Stora internationella företag som McDonalds försöker sprida sin affärsmodell från USA till Europa med slavkontrakt som ger noll garanterade arbetstimmar i veckan och nedpressade löner. En form av social dumpning.
Rolf ställer kaffemuggen åt sidan och lutar sig fram.
– Det är farligt att sänka lönerna. Sänkta löner får ekonomin att krympa och minskar människors köpkraft. De får mindre att spendera.
Rolf menar att det inte finns några bevis för att lägre löner skulle leda till fler arbetstillfällen.
– Hur kan tyska bilarbetare tjäna nästan dubbelt så mycket som amerikanska trots att företagen konkurrerar på samma marknad? I Europa betalar McDonald 20 dollar i timmen, långt mer än i USA, och gör ändå bra vinster.
Han ser det som avgörande för den amerikanska ekonomins möjligheter att växa att minimilönen höjs över hela landet. Det är enda sättet att få igång efterfrågan.
konomiprofessorn Jacob Vigdor är den som vetenskapligt ska undersöka effekterna av höjningen till 15 dollar. Vi träffar honom på University of Washingtons vackra campus. På tjänsterummet på tredje våningen i Parrington Hall står fackböckerna i prydliga rader men en Elvis Presley-klocka och en Keith Richardsbiografi ger en vink om att han även har andra intressen.
Att Vigdor uttrycker sig försiktigt om vilka verkningar som hittills kunnat ses av höjningen är ingen slump.
– Under mina 20 år som forskare har jag aldrig varit med om ett ämne där motsättningarna mellan de olika lägren är så stor. Våra rapporter är som bibeln, de går att tolka på olika sätt.
Han varnar för att Seattle haft högre minimilön så kort tid att det är svårt att dra några långtgående slutsatser.
– Det vi kunnat se hittills är att löntagarnas totala inkomster inte ökat mer än marginellt. Arbetsgivarna försöker skära ner på antalet timmar för att kompensera för löneökningen. Det finns också en svag tendens att färre jobb skapas än som annars varit fallet.
Men det kommer att ta flera år innan man säkert kan säga hur höjningen av minimilönerna slår.
– Vi är ett pilotfall för resten av landet.
Crystal Thomas son har tröttnat på att sitta i barnvagnen och äta stjärnformade små kex med jordgubbssmak. Hon tar upp honom i knäet och ger honom en lugnande puss på kinden. Crystal Thomas ser fram emot den 1 januari nästa år när hennes lön höjs med två dollar i timmen.
– Tidigare kunde jag aldrig spara några pengar, jag levde från löning till löning. Nu kan jag för första gången spara lite. Kanske att jag nästa år till och med har råd att köpa en bil. Som det är nu måste jag lita till kollektivtrafiken.
Sedan tidigare har den höjda lönen gjort att Crystal och hennes två barn kunnat flytta till en större lägenhet där äldste sonen kunnat få eget rum. Tidigare bodde familjen mindre och var dessutom tvungen att ha en inneboende för att Crystal skulle klara av att betala hyran. Då fick 10-årige sonen sova i vardagsrummet.
Några nöjen var det inte tal om trots att hon ofta jobbade 50 timmar i veckan. Det blev aldrig några biobesök eller någon söndagslunch på restaurang. Crystal var tvungen att vända på varenda krona.
ör Darian Sjoquist (vars svenska släktingar emigrerade till Seattle på 1800-talet) har den höjda minimilönen inneburit ett slut på den ekonomiska stressen.
När han började på Starbucks för sju år sedan tjänade han 9 dollar i timmen.
– Jag hade inte råd att köpa en kaffe. Jag levde på nudlar som jag värmde i micron. Allting var en enda ekonomiskt stress.
För mig har skillnaden varit dramatisk. Nu känns det som jag kan leva också. Inte bara arbeta. Darian Sjokvist, restrauranganställd på Starbucks.
Han bär en öppen blåspräcklig skjorta över en vit t-shirt och har anlagt en glest skägg för att se lite äldre ut. Han talar mjukt och ganska lågt. Jag får anstränga mig för att höra vad han säger.
– För mig har skillnaden varit dramatisk. Nu känns det som jag kan leva också. Inte bara arbeta.
Men även om både Crystal och Darian är mycket mer tillfreds i dag innebär det inte att de är nöjda. Framgången med minimilönen har gett dem och andra låglönejobbare blodad tand. Nästa mål är att få till en lag som garanterar att alla som jobbar inom snabbmats- och krogbranschen ska få sitt arbetsschema minst två veckor i förväg.
Crystal knaprar på en jordnötskaka och tuggar klart innan hon fortsätter.
– Ofta får jag inte veta på söndag kväll hur jag ska jobba på måndag och resten av veckan. Det gör det omöjligt för mig att planera och svårt att ordna barnomsorg.
Darian berättar att hans flickvän visserligen också fått höjd minimilön men istället får färre timmar på sitt snabbmatsjobb.
– En vecka får hon bara jobba fyra timmar, nästa 30 timmar och veckan efter det inga timmar alls.
Han beskriver situationen för många på minimilön som rena slavförhållandet. Många arbetsgivare låter de anställda vara stand-by. Om arbetsgivaren ringer så måste de ställa upp och jobba. Om arbetsgivaren inte behöver dem kan de ändå inte utnyttja sin fritid eftersom de när som helst kan bli inringda på någon timmes varsel.
– Många företag misshandlar sina anställda för att maximera sin vinst. Självklart måste arbetsgivaren få styra verksamheten men även de anställda måste ha någon form av inflytande.
arian tror att den unga generationen amerikaner är mycket mer öppna för socialistiska idéer är tidigare generationer. Han pekar på Bernie Sanders framgångar under primärvalen som en indikation på det.
Han hade helst sett Sanders som presidentkandidat istället för Hillary men kommer ändå att rösta på henne. ”Det minst onda” av de två alternativ som finns.
Inte heller Crystal är entusiastisk över någon av de två huvudkandidaterna.
– Trump är märklig. Jag skulle aldrig rösta på honom. Tyvärr hör jag många i min bekantskapskrets som inte tänker rösta alls därför att de varken gillar Clinton eller Trump. Det är en farlig utveckling. För mig blir det nog Hillary till slut.
