”Polisskjutningarna är början på en ny trend”

Anthony Martin visar oss minnestavlorna på de fem polismännen som dödades av en krypskytt i Dallas i juli. Ett inramat foto och några rader om deras gärning.
Tre av dem kom från hans polisstation. Han kände dem alla.
Några minuter senare åker vi på en skottlossning med honom. Att vara måltavla är en ny upplevelse för Martin.

DALLAS, TEXAS.

irenen tjuter för fullt även om ljudet är överraskande lågt inne i bilen. Anthony Martin kör samtidigt som han får upp information på datorn om var skottlossningen ska ha ägt rum. Med några knapptryck får han fram en karta med färdbeskrivning på datorskärmen som sitter monterad på en arm bredvid förarsätet. Amerikanska poliser arbetar i enmansteam.

Dallas – här sköts tre poliser i juli

Ett meddelande med ny information blinkar fram. Det är en latino och en svart man som börjat bråka och vittnen rapporterar om skottlossning. Vi frågar om Anthony känner någon oro inför uppdraget.
Han skakar avslappnat på huvudet.
– Det här känns som ett rutinuppdrag. Sånt vi åker på varje dag. Jag är inte det minsta orolig.

Ändå har gått bara några månader sedan fem av hans kollegor blev brutalt nedskjutna i Dallas medan de övervakade en manifestation som gruppen Black Lives Matter ordnade för att protestera mot vita polisers våld mot svarta.

En ensam skytt, en svart krigsveteran med erfarenhet från Afghanistan, gjorde polismännen till måltavlor. Sannolikt som hämnd för att polisen dödar så många svarta män, ofta dessutom obeväpnade. Michael Brown i Ferguson, Tamir Rice i Cleveland, Freddie Gray i Baltimore. Alla sköts de av vita poliser efter vad som normalt varit bagatellartade ingripanden.

Ingen av dem utgjorde något dödligt hot mot poliserna. Inte i något av fallen har de skyldiga polismännen blivit åtalade eller avskedade.

Men efter dödsskjutningarna i Dallas den 7 juli och en liknande incident i Baton Rouge då tre polismän dödades är det plötsligt poliserna själva som är måltavlor.
– Men det är ingenting jag går runt och tänker på, säger Anthony. Jag måste fortfarande åka ut när det kommer ett larm. Vi kan inte sluta vara poliser. Jag sörjer verkligen mina kollegor. Det kommer att ta lång tid att komma över deras död. Men vi måste fortsätta bekämpa kriminaliteten.

Inne på polisstationen berättar Albert Martinez, vice polischefen för polisen i västra Dallas om hur polismännen blivit mer försiktiga, några till och med rädda. Hur myndigheten försöker uppgradera säkerhetsutrustningen. Polismördaren i Dallas hade bättre skyddsväst än polisernas som bara står emot vanliga pistolkulor. Inte höghastighetsvapen som han använde.

Han sitter vid kortänden av ett långt, mörkt konferensbord och talar med mjuk röst.
– Vi har erbjudit poliserna som överlevde terapi och psykologisk hjälp.

Martinez är övertygad om att dödskjutningarna inte var en engångsföreteelse.
– Det är som att öppna Pandoras ask. Att göra poliser till måltavlor kommer att bli en trend precis som självmordbombare blivit en trend. Vi måste anpassa oss och vidta skyddsåtgärder.

Efter dödsskjutningarna har ansökningarna om att bli polis i Dallas mångdubblats. Bara under de första veckorna kom det in mer än 500 ansökningar.
– På ett sätt positivt men vi måste samtidigt gallra väldigt noga så att vi inte anställer personer vars främsta mål är att hämnas de dödade poliserna.

Bättre skyddsvästar, kraftigare vapen och liknande är en väg. Men det krävs annat också. Redan ett halvår före polismännens död började Dallaspolisen använde en ny taktik för att minska spänningarna mellan invånarna i företrädesvis svarta områden och polisen.

Anthony Martin är chef för en satsning som påminner om de svenska närpoliserna.
– Förr åkte vi bara på utryckningslarm och när vi var klara åkte vi därifrån igen. I dag skapar vi närvaro i områden som är hårt kriminellt belastade. Vi skapar relationer med de boende. De känner igen våra ansikten. Det är betydligt lättare att döda en polis om du inte känner någon och är fylld av hat.

Vi åker med i hans polisbil till stadsdelen Red Bird. I en stor shoppingmall är polisen på väg att inreda ett närpoliskontor. På vägen in gör han highfive med en ung pojke som står med sin mamma utanför en butik. Hon får ta bild på Anthony ihop med sonen.
– Tidigare ville många inte åka hit för att handla. Ryktet gick att brottsligheten var hög.

i åker vidare till ett bostadskomplex med lägenheter. Numera finns det alltid poliser i bostadsområdet eller alldeles i närheten. Martin börjar skämta med en lång svart kille med tatuerade armar och en dollarsedel hängande i en klämma utanpå shortsen.
– Tidigare hade jag aldrig kunnat gå fram till den här killen och snacka. Han hade varit avvaktande och misstänksam. Nu är folk i området vana att se oss och associerar inte automatiskt polisen med något dåligt.

I det som tidigare varit ett skräprum i en stor källare har polisen och frivilliga gemensamt inrett ett slags ungdomsgård dit eleverna kan gå efter skolan för att få något att äta och få hjälp med läxorna.
– Många som bor här har låglönejobb. Staden måste subventionera deras hyra. Föräldrarna klarar inte av att hjälpa barnen med läxorna. Finns det något att äta hemma är det mest skräpmat.

Anthony Martin sänker rösten när han ska förklara vad den höga brottsligheten egentligen beror på.
– I många svarta familjer är stukturen på väg att bryta ihop. Det är inte ovanligt att både mamma och pappa sitter i fängelse. Allt många av de unga killarna vill är att någon ska visa att de bryr sig om dem. Om ingen gör det hamnar de lätt i droger och kriminalitet.

Jag blir lite förvånad över att se att det trots allt finns ganska många bilar parkerade inne på bostadsområdet. Många har uppenbarligen råd att ha bil.

Anthony gör en grimas och säger ”here´s the thing”.
– De flesta av bilarna du ser här är oförsäkrade. Ägarna har inte råd att betala försäkringen. Många av dem har inte ens körkort. Jag skulle kunna gripa en massa boende varje dag och ge dem böter och till slut fängelse. Men vad skulle det göra för nytta?

Han stannar upp för ett ögonblick.
– De har inte råd att betala böterna och hamnar de i fängelse så driver deras barn vind för våg. Så vi försöker lösa det på andra sätt. Det måste finnas en balans mellan att tillämpa lagen och ett socialt engagemang.
I nästa andetag berättar han att brottsligheten i området gått ned med 20 procent bara på de månader projektet varit igång.

Anthonys Martins grupp består av tolv poliser. Det är en försöksverksamhet. Han känner inte till något liknande projekt någon annanstans i USA. Han ser sig själv som en pionjär och tror stenhårt på sitt arbete att fånga upp barn och tonåringar innan de hamnar snett.

Men fortfarande består det mesta av polisarbetet i Dallas av att gripa unga, svarta män för mer eller mindre allvarliga brott. Ett jobb som Sara Mokuria, 35, tycker att de sköter tämligen uselt.

Hennes pappa blev skjuten av polisen inför ögonen på henne, hennes mamma och lillasyster när hon var tio år gammal. I dag är hon forskare på University of Texas och har bildat en grupp mot vad hon och många andra ser som polisens övervåld.
– Historien om Dallaspolisens brutalitet återstår ännu att berätta, säger hon medan hon drar benen under sig på stolen hemma i huset i ett blandat arbetarklassområde i Dallas. Här bor hon med sin sexårige son som stuckit iväg till fotbollsträning.

Hon beklagar tragedin med de fem dödade polismännen men tycker att bästa sättet att hedra dem vore för Dallaspolisen att göra sina poliser ansvariga för sina handlingar och att införa strängare vapenlagar.

Sara Mokuria tycker att polismorden fått diskussionen att svänga i helt fel riktning.
– Polisen som måltavla är ingen trend. Det hände i Dallas och i Baton Rouge. Polismorden är inte den stora frågan. Det avgörande problemet är polisens omotiverade och dödliga våld mot svarta.

Hon tar ett exempel från veckan före då en svart man i Dallas sköts ihjäl av en vit polis. Polismannen stoppade bilen som den svarte mannen körde för en trafikkontroll. I polismannens version kom föraren ur bilen med ett vapen i handen och försökte smita. Polismannen sköt honom med sju skott.
– Ett av dem träffade här.

Sara Mokuria pekar strax ovanför armhålan och håller upp händerna för att visa att det var så den svarte mannen stod, med händerna över huvudet, när han blev skjuten.
– Fortfarande vet vi inte vad som hände. Polisen har vägrat släppa en mer uttömmande version av händelseförloppet trots att det gått över en vecka.

Sara räknar upp flera fall där polisen skjutit ihjäl människor som varit obeväpnade men aldrig ställts till svars.
– Det är 43 år sedan en polis åtalades och fälldes för att ha skjutit ihjäl någon i tjänsten i Dallas. Över hela USA skjuter polisen ihjäl drygt tusen människor varje år. Det är tre om dagen. Polisen kan inte döda och trakassera sin väg till säkerhet. Det skapar bara ännu mer spänning.

Hon serverar grönt te i stora muggar. Själv dricker hon inget.
Hon menar att ett skäl till att vreden mot det som uppfattas som rasistiskt motiverat polisvåld ökar är att många övergrepp numera fångas med mobilkameror och läggs ut på sociala medier. Det blir allt svårare för polisen att ljuga eller tysta ner händelser.

Mokuria knappar på mobilen samtidigt som hon säger att rasismen i USA fortfarande är ett stort samhällsproblem och en viktig fråga i presidentvalet.
– Rasismen är en cancer som kommer att döda oss om vi inte gör något åt den. Vi har en systematisk och strukturell rasism i vårt utbildningssystem och i vårt rättsväsende. Jag tjänar mindre än mina vita kollegor på universitetet. Skolorna är mer segregerade än någonsin. Vi behöver en rejäl förändring av hur polisarbetet utförs i det här landet. Och vi behöver ett bättre socialt skyddsnät.

asfrågan och polisvåldet har lyfts till en ny nivå sedan en av superstjärnorna i amerikansk fotboll, quaterbacken Colin Kaepernick, under inledningen av höstsäsongen vägrat resa sig när den amerikanska nationalsången spelas inför proffsmatcherna i ligan NFL.

I början fick han enormt mycket kritik men han har nu fått sällskap av andra spelare både i sitt eget lag och i andra som istället knäböjer vid nationalsången som en protest mot rasism och polisvåld.

Rasfrågan kommer att finnas högt på dagordningen i presidentvalet.
När vi tillsammans med Anthony Martin kommer fram till platsen för skottlossningen i Dallas är allt redan över. Båda männen har flytt. Det blev som han sa; ett rent rutinärende i en av USA:s största städer.

Text

Wolfgang Hansson

Foto

Jerker Ivarsson